Fallens Dag

Mestadels vackert väder under dagen, många gäster och nya programinslag, som Idol för en dag och Skattjakt för barn. På stora scenen Sassa Bodensjö och Staffan Hellstrand och på kvällen konsert i Älvkarleby kyrka.

     

        Dammluckorna öppnades i Storfallet, som på bilderna och i Mellanfallet.

    

         Knallar, både från bygden och hitresta.

     

          Idol för en dag. Alla blev vinnare. Barnen mimade och dansade på scenen, som
          de hade fått hjälp av Maria Walsh att studera in.      

                          

         Alla kunde äta sig mätta på sin favoriträtt. Här syns strömmingsmackor tillagade 

         av Gårdskärsfolket och Tobbe från Äventyrarna svingar kolbullar med skön stil.

      

Första året för Fallens Dag i Älvkarleby var 1971 och från början var evenemanget i två dagar. Det var ett samarbete mellan Vattenfall, Fiskeriverkets försöksstation, Hembygdsföreningen och kommunen. Från början utkom varje år en Fallens Dagstidning. Där fanns artiklar om aktuella och historiska händelser i Älvkarleby, annonser och programmet för Fallens Dag. Tidningen var på 16-18 sidor.

Guckusko

          
Kvällsutflykten till den mörka granskogen för att se guckusko blomma, inleddes med strilande regn. Nästa dag sken solen. Tack vare det, kunde jag ta bilder på denna märkliga orkidé i både regn och sol.
        
Vid samlingen kring elden blev både korvarna och vi rökta J
                         
Guckusko som är ovanlig i stora delar av Sverige, finns på ett flertal platser i Älvkarleby, tack vare den kalkrika marken. Den pollineras av små insekter, som kryper in i den toffelformade läppen. Insekten kan sedan bara ta sig ut genom en trång passage, där den lämnar av sig pollen på märket från en annan blomma och får därefter nytt pollen att föra vidare. Blommans artnamn calceolus betyder liten sko. Gucku är ett dialektalt ord för gök.

Resa i norra Uppland

Tvådagarsresan i norra Uppland, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, blev riktigt rolig. Det var en liten grupp på femton personer, som hade bokat mig som guide på resan. På två dagar hinner man prata och bli lite bekant, även om detta var ett väl sammansvetsat gäng, som gjort många resor tillsammans. Jag anslöt till gruppen i Uppsala och här är bilder från de olika platserna vi besökte.

        
Vid dammen på väg till engelska parken och framför herrgården i Forsmarks bruk.
       
Samtal med den lokala guiden i Österbybruk och på stadsvandringen i Öregrund.
       
En paus efter rundvandringen i Lövsta bruks herrgård.
Sista besöksmålet var på hemmaplan för mig, lunch, guidning och eftermiddagskaffe på Laxön i Älvkarleby. Där lämnade jag gruppen, som vände hemåt till Stockholm.

Klamparnas promenad

Under den guidade promenade i det gamla sågverkssamhället i Skutskär, fick jag lära mig vad klampare var för yrkeskategori. De stod ganska högt i hierarkin inom sågverket. De hade en förtroendeställning, då deras uppgift var att kvalitetsbedöma de sågade bräderna och sortera dem i klasser. Andra yrken var tummare, sågare, stabbläggare och ströläggare, som ofta var pojkar.
Det här var den första av tre vandringar, som görs i kommunens regi. En stärkande promenad och samtidigt få inblick i gångna tiders liv och leverne.
            

Sågverkssamhället växte fram från 1868, då ett par norska affärsmän, startade verksamheten. Här fanns ingen bebyggelse alls tidigare. Sågen drog till sig en stor mängd arbetare, som från början ofta var säsongsarbetare. På vintern då verksamheten avstannade, vandrade de tillbaka till sina hemtrakter. Många kom från Dalarna och Värmland.

              

Vår promenad gick genom de områden, där sågverksarbetarna bodde och levde. Här fanns tidigare affärer, café, tvättstuga, bagarstuga, sjukstuga, badhus, hotell, dansbana, torghandel, arrestlokal och likbod, allt som en familj behövde. Bolaget sörjde både för arbetarnas arbete och fritid och även skola för barnen.

              

En tid var sågen Sveriges, kanske världens största sågverk. Som mest 1500 anställda. Sågen lades ner 1987 och de flesta gamla arbetarbostäderna är nu borta.   

Utsmitt valsjärn i Karmansbo

Träkolen brann i en av lancashirehärdarna i smedjan, där man hade lagt in ett stycke järn. Det skulle bli så mjukt att det gick att bearbeta. Det glödande järnstycket drogs därefter gång efter gång genom valsverket. Det var häftigt att se det glödande järnet räckas ut och bli längre och längre och tunnare och tunnare. Det här var under dag två på konferensen i Karmansbo i Västmanland

Morgonen hade börjat med ett försök att tillverka järn av tackjärn i samma härd, men det lyckades inte. Det var tydligen inte så lätt att få det att fungera praktiskt, även om man följde den teoretiska informationen. Förr fick smederna kunskapen överförd generation efter generation, genom att vara med och se hur de äldre gjorde.
              
                                                
              

Vi från Kultur- och guidegruppen i Karlholm var inbjudna att delta i konferensen och berätta om vår smedja, hur den förvaltas och bevaras. Vi visade vår film som spelades in i smedjan sexton år efter att järntillverkningen lades ner 1931. Några av de gamla karlhomssmederna tillverkar de sista stångjärnen.

Konferensen riktade sig till museer som har vattenhjul, turbiner och olika maskiner som drivs med vattenkraft. Vi var ca fyrtio deltagare, som under första dagen berättade om våra erfarenheter från olika typer av anläggningar. Vi bodde i Karmansbo herrgård, som är från mitten 1700-talet och idag är en konferensanläggning.
                 
Vi hann också med besök i en smedstuga, inredd som från början av förra seklet. I brukets klensmedja kan konferensgäster få smida ut något litet föremål.

                                                  
Metoden att bearbeta järnet i slutna härdar, introducerades vid två järnbruk i Sverige 1830, bl.a. i Söderfors bruk. Det innebar att det gick åt oerhört mycket mindre kol, än vid de tidigare använda teknikerna s.k. tysksmide, respektive vallonsmide. Eftersom det var i Lancashire i England som Gustav Ekman från Jernkontoret hade studerat metoden, kom den här i Sverige att benämnas lancashiremetoden.

Ingen människa är illegal IMÄI

I strålande solsken delades årets Stig Dagermanstipendium traditionsenligt ut på trappan till Stora Hallen i Älvkarleby. (Bilden är tagen vid annat tillfälle.) Årets mottagare var nätverket Ingen människa är illegal, IMÄI. De arbetar med att praktiskt stödja människor som gått under jorden, efter att ha fått avslag på sin asylansökan. Representant för nätverket var Jessica Zhang från Stockholm, som fick ta emot blommor och prissumman på 50 000 kr av prisjuryns ordförande Arne Ruth. I juryns motivering står, ”Det låter som en rad i en dagsvers av Stig Dagerman. Det borde ropas ut över hela världen varje dag: Ingen människa är illegal”.

             

Dammluckorna i Mellanfallet öppnades och vattenmassorna forsade ut, som en symbolisk gest för det fria ordet. Priset, som delades ut för 18 gången, ges till en person eller organisation som i Stig Dagermans anda verkar för att värna om det fria ordets betydelse och tillgänglighet.

Därefter följde ett samtal mellan Jessica Zhang, Arne Ruth och Maria-Pia Boёthius om bland annat nödvändigheten av civil olydnad. En programpunkt var en yngling från Afghanistan, som med hjälp av tolk berättade om sin situation och den hjälp han fått av organisationen.

                

Dagermansällskapets ordförande Bengt Söderhäll läste en text av Stig Dagerman och sjöng och spelade en tonsatt dikt tillsammans med Urban Forsgren.

De var också de, som i slutet av 1980-talet startade Stig Dagermansällskapet. Dagerman, som var född 1923, växte upp hos sin farmor och farfar på en gård vid Dalälven i Älvkarleby.