Bröderna Nils Ericson och John Ericsson

Berättelsen om Nils och Johan Eriksson handlar om två bröder, som  fastän de inte kom från en rik eller adlig familj, fick stor respekt i samhället för sina yrkesinsatser. De föddes i början av 1800-talet, före den allmänna folkskolans tid. Deras far fick anställning som ledare av bergsprängningsarbetena vid bygget av Göta kanal. Grundläggaren av kanalen Baltzar von Platen uppmärksammade bröderna, som visade sig vara tekniskt begåvade och de utnämndes till elever vid kanalbyggnadsprojektet. Som fjorton- och femtonåringar anställdes de för kartritning och nivellering (En metod att mäta den relativa höjdskillnaden mellan två eller flera punkter i landskapet.) Vid samma tid dog fadern och sina fortsatta utbildningar klarade de genom självstudier.

                                                    
Nils fortsatte som planerare och arbetsledare för ett stort antal kanalbyggen i Sverige och Finland. 1854 utsågs han till chef för byggandet av det statliga järnvägsbanenätet. Han planerade och organiserade det stora projektet. Han blev adlad och tog då bort ett s ur sitt efternamn, vilket brodern John ansåg var höjden av högfärd.
John var specialbegåvad med anlag för mekanik och ägnade sin tid åt uppfinningar. I England deltog han 1829 i en lokomotivtävling. På sju veckor byggde han sitt allra första lok Novelty. På tävlingens sista dag sprack dock ett ångrör och han fick se sig besegrad av lokomotivveteranen Stephenson, som hade byggt och utvecklat lok under femton år.
Det som skulle göra John Ericsson mest känd, var hans uppfinning propellern. Under kort tid byggde han det propellerdrivna pansarskeppet Monitor, som blev avgörande i Nordamerika inbördeskriget i strid med sydstaternas Merrimac.
                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                

            

Jag har läst om bröderna inför min berättelse på Järnvägsmuseet i Gävle. Vi ska byta ut söndagarnas guidningar för allmänheten, till att vi berättar om ett par speciella händelser eller personer. Tidigare har vi gått genom hela utställningen och berättat om Sveriges järnvägshistoria "från A - Ö", vilket är svårt att göra på kortare tid än en timme. Nu varierar vi innehållet i våra berättelser och de ska inte ta mer är 20 - 25 minuter.                                I museet finns en fullskalig kopia av loket Novelty, fullt körbart.

Vernissage av fotoutställning

 

I kväll var det vernissage av fotokursens utställning på biblioteket i Skutskär. Det kom mycket fler människor än jag hade trott att det skulle göra. Uppemot femtio personer.Utställningen ska finnas kvar en månad framåt.

 

 

 Här är mina foton samlade och på den nedre bilden inviger vår kursledare fotograf Christian Berteus utställningen.
Då jag började kursen, kunde jag ingenting om hur en systemkamera fungerar. Nu har det givit mig mersmak, då jag ser vad man kan göra med kameran. Jag har fått en hobby, något som jag inte har haft på länge.

Laxön Älvkarleby

Laxön har varit ett attraktivt besöksmål för Älvkarlebybor och turister sedan början av 1990-talet, då Vattenfall hade förvandlat det före detta militärlägret till en turistö. Målsättning var att de vackra byggnaderna skulle fyllas med turistverksamhet och småindustrier. I dag finns förutom åretruntöppen restaurang även café, vandrarhem, konstnärer, konsthantverkare och ett minimuseum som berättar om Svea Ingenjörskårs mer än hundra år på Laxön.
                                          

                                                                                                                    

                                                               
                                              



Här tar jag nu emot föreningar som är på utflykt, företag som som vill ha en paus under sin konferensdag och andra nätverk, som går med på min guidade promenad vid Älvkarlebyfallen. 1995 började jag som guide här, då på Fiskeriverkets försöksstation med laxodling, där jag arbetade som guide i tretton år. Under sju sommar fanns jag på plats varje morgon och berättade om varför vi fångade alla laxar som vandrade upp i Kungsådran.

På bilden till vänster ses jag längs ner, med ljusgul rygg, ta betalt av fler besökare, som vill se dagens fångst av avelslax i fångstminan.

Det var en så underbar tid. Då jag i god tid kom med färska blommor i cykelkorgen, att ha på bordet i turistmottagningen, stod redan folk här och väntade. Jag berättade om laxodling och alla frågor kring det, innan det var dags att titta på dagens fångst. Efter att personalen hanterat fiskarna i bassängen, följde besökarna mig till experimentbäcken och forskningsområdet i Kungsådran. Jag berättade om pågående forskningsförsök, men också om laxfiskets månghundraåriga historia i Älvkarlebyfallen.
Idag drivs laxodlingen av SLU som inte tar emot besökare. Jag berättar ändå om laxodlingen på mina guidade promenader, men gästerna får idag inte se de tiotusentals små laxfiskarna i odlingstrågen.

Vardagslivet i herrgårdarna

Ett brinnande intresse för vardagslivet i herrgårdar och salonger under 17- 1800-talet förmedlade ekonomisk historiker och forskare Fil. Dr. Göran Ulväng idag.
Det kanske inte alltid var så glamoröst i herrgårdarna, som vi tänker oss och som man ser på målningar. Till vardags var det enkelhet och sparsamhet som rådde. Ensidig mat och bristande hygien. Livet upplevdes också enformigt i de stora herrgårdarna. Ändå var det viktigt att visa att familjen "stod på topp" hela tiden, att man umgicks i de rätta kretsarna och ordnade fester med betydelsefulla gäster.

                                                  Söderfors herrgård

Barnen, framför allt sönerna, som var ättens och familjens hopp och som skulle föra namnet och äran vidare, fick vid mycket unga år börja sin utbildning. Ibland med guvernant i hemmet, men ofta långt från hemmet och föräldrarna. För att få en hög befattning i samhället eller inom det militära, krävdes att man betalade för att få tjänsten. Därav var enbart adelsmän officerare långt fram i tiden, eftersom endast de hade råd att bli det.
Döttrarna uppfostrades till "att sätta bo". Föräldrarna bestämde vem som var lämplig för barnen att gifta sig med, för att upprättahålla alliansen med de rätta familjerna och sin höga samhällsposition.

                                                            Bruksägare
                                
           Claes Depken Anckarström                                      Louise De Geer
                                                     
Föreläsningen ingår i föreningen Vallonbruk i Upplands föreläsningsserien under våren, som i första hand vänder sig till blivande vallonbruksgider. Jag har varit guide i flera av vallonbruken i Uppland sedan 1997, men den här föreläsningen hade jag inte hört förut.

Lancashiresmedjan i Karlhom

Det hade snöat in i lancashiresmedjan i Karlholm, då jag var där för att fota. Det blev en intressant kontrast mellan den vita snön och de svarta maskinerna och verktygen. Då jag var där några dagar senare var snön borta.

       
Karlholm har den bäst bevarade lancashiresmedjan i Sverige. 1880 ersatte den den tidigare vallonsmedjan, som hade funnits i Karlholm sedan början av 1700-talet. Lancashiresmidet introducerades i Sverige på 1830-talet först i Söderfors bruk och i Älvkarleö bruk. Produkten stångjärn som tillverkades med den nya tekniken var densamma, som man tidigare hade tillverkat med vallonsmidesmetoden, men vinsten blev nu att det gick åt oerhört mycket mindre träkol vid tillverkningen.
1931 stängde smederna de stora portarna till smedjan och verksamheten lades ner. Men allting finns kvar. Härdar, ångpannor, ångmaskin, vatten- och ånghammare, valsverk, vällugn och en stor mängd handverktyg.
Bilderna som jag tog, ska jag ha med på fotoutställningen, som jag skrev om i förra inlägget.