Föreläsare som förmedlar entusiasm

Det är så fantastiskt med föreläsare, där man verkligen känner att han eller hon brinner för det de förmedlar. De utstrålar en entusiasm, som gör att man blir helt fokuserad på att lyssna och ta till sig budskapet. I går kväll fick jag uppleva det på föreläsningen om Värdskap med Jan Gunnarsson. Jag har hör honom föreläsa vid två tillfällen tidigare. Första gången för åtta – tio år sedan. Då var det nog mer hans budskap, som kändes så helt rätt. Konsten att få människor att känna sig välkomna. Tidigare hade jag inte hört någon sätta ord på det, som borde falla sig naturligt för alla, som i sin arbetssituation möter människor. Att sätta sig in i gästens situation, visa omtänksamhet och glädje. Sedan dess har jag också läst ett par av Jan Gunnarssons böcker. Jag vet inte, en del personer har nog det här med Värdskap naturligt, medan andra kanske behöver bli lite påminda, om hur man kan tänka.

En annan föredragshållare/kursledare som med samma entusiasm framför sina idéer är Ola Wallström med företaget Mera Mål. Hans budskap rör lite andra områden. Han lär ut principer om att hitta, sätta och nå mål, som man tidigare inte trodde var möjligt. Det handlar om vägen till framgång i företaget. Jag har en del av hans föreläsningar på CD också, som jag lyssnar på ibland och han framför sitt budskap med sådan intensitet. Jag tror att rösten har stor betydelse för att trollbinda åhörarna.

För länge, länge sedan hörde jag en föredragshållare, som jag än i dag minns att jag trollbands av. Det var Carlo Derket som talade på ett möte med Hässelby konstförening och föreläsningen handlade om expessionismen inom bildkonsten. Då tänkte jag, ”han kan nog tala om vad som helst och få det att bli intressant”. Men det är kanske inte säkert, det var naturligtvis konsten han brann för. Idag minns jag inte speciellt vad han berättade om, men jag har fortfarande känslan av hans utstrålning och entusiasm.  

 

Som guide har jag en liknande uppgift som en föreläsare, att förmedla entusiasm.   

Banvaktarstugan vid Sveriges Järnvägsmuseum

För tre år sedan byggdes uthuset vid banvaktsstugan på Sveriges Järnvägsmuseum om till en ladugård, med plats för det antal djur som en banvaktarfamilj kunde ha. Där kan barn leka med djuren, klia grisen bakom öronen, mjölka kon och plocka ägg hos hönsen.  Att det inte är levande djur, utan att de är av trä, verkar ha liten betydelse för barn, de leker så intensivt med allt som finns att göra där. För att än mer känna hur det kunde vara för barnvaktarbarn vid förra sekelskiftet, fick jag i uppdrag att sy kläder från den tidsepoken, som barnen kan låna.
                     
 Jag tänkte att storlekar fyra, sex och åtta år skulle vara lagom. Det visar sig att även större barn vill låna kläder, så till i år har jag sytt ytterligare ett antal kläder, men i större storlekar.        

Bilderna på barnen är tagna den första sommaren. Kläderna på bordet är en omgång, som är på väg att levereras. 
 
Kläderna på plats i ladugården. Fjorton "pojkblusar" och lika många förkläden i olika storlekar hittills.
   
 

Snacka om Karlholm - förr och nu

Vi har träffats ett par gånger för en pratstund om Karlholms gamla järnbruk. Vi som guidar i bruket och inte är infödda karlholmsbor ville, att de som har minnen från1940-50-talet och framåt, skulle berätta hur det var då de var yngre. En av oss minns även 30-talet. Hur bruket kom till i början av 1700-talet har vi läst oss till och att järntillverkningen i början av 1900-talet till och med var större än tillverkningen i Lövsta -, Österby - och Gimo bruk tillsammans. Vad som hände för ett halvt sekel sedan, fanns däremot inte att läsa i någon bok.
                
Vid en promenad fick jag lära mig namnen på alla vattendrag i bruket. Den största Tämnarån naturligtvis. Herrgårdsån kallas också Sågån. Hammarån är namnet på det vatten som går vid smedjan och drev hamrarna. Vid den finns även en trätrumma, som leder processvatten till Karlitfabriken. Kvarnån vid kvarnen kallas också Västerbäck. Äntligen fick jag klart för mig var Lillån fanns. Den är idag torrlagd, men var tidigare den å som tillsammans med Tämnarån bildade den holme, som bruket anlades på. Därav namnet Karlholm. Karl efter Lövstabruks dåvarande ägare Charles De Geer. Karlhom tillhörde Lövsta bruks ägare nästan ända till dess att järntillverkningen i bruket upphörde 1931.             
                   
Vi gick också till järnboden vid hamnen, där stångjärnen förvarades till dess de skulle skeppas till Stockholm, för vidare transport till framförallt England. Vid den tiden kunde stora skepp anlöpa hamnen, eftersom vattnet då gick1,80 m högre än idag. Under många årtionden fungerade järnboden som scoutstuga. Därav symbolen på huset.
Här fanns också badplats, med en avdelning som var avskild för herrgårdsfröknarna.
I dag finns en bagarstuga som används mycket flitigt för bakning av det underbart goda karlholmsbrödet. Under järnbruksepoken fanns fyra bagarstugor i bruket.
                                   
                     

Öregrund

En strålande försommardag gjorde jag en biltur i nordöstra delen av Uppland. Mitt primära mål var den lilla roslagsstaden Öregrund. I slutet av maj kommer jag att vara guide på en tvådagars bussutflykt, med besök i Österbybruk, Forsmark, Öregrund, Lövsta bruk och Laxön i Älvkarleby. Då gäller det att friska upp kunskaperna om de olika besöksmålen.

I Öregrund har jag inte gjort någon guidning tidigare. I ”tvillingstaden” Östhammar har jag däremot guidat några gånger. Öregrund har funnits som stad sedan slutet av 1400-talet och hade sin storhetstid kring 1600-talet då sjöfarten blomstrade.

             

I slutet av 1800-talet fick både Östhammar och Öregrund ett stort uppsving, då det blev populärt bland bättre bemedlade stadsbor att bo i skärgården under sommaren. Öregrundsfamiljerna hyrde ut sina stugor till sommargästerna och många byggde pampiga sommarvillor på klipphällarna. Det byggdes ”hafsbadanstalter” med hälsobringande bad. På hotellen bjöds på musikunderhållning och anordnades baler.  ”Direktionen för nytta och nöje såg till att det var full fart nästan jämnt.”  År efter år lockades storstadsfolket till sommarstaden Öregrund och dess kurbad. Även i dag lever Öregrund upp som sommarstad och en helg i början av augusti varje år anordnas numera badortortsdagarna i Öregrund, med besökare stilenligt klädda och med företeelser från förra sekelskiftet.  

              

Innan jag vände hemåt, satt jag en stund på en brygga, med en glass och njöt av den varma solen och studerade det myllrande folklivet i hamnen, på uteserveringarna och i båtarna.  

"Ormbunken riskter sin ringlade topp"

"Ormbunken rister sin ringlade topp" sjunger Evert Taube i sin Vals på Ängön. Precis så långt hade ormbunkens blad hunnit, då jag tog en promenad till Gropholmarna i kväll, efter en arbetsdag på Järnvägsmuseet.
                             
Under dagens lopp har jag sett hur en maskros spränger sig upp ur asfalten vid entrén till Järnvägsmuseet och växt sig större och större.   

Bröllopsmässa i Älvkarleby

I förrgår var det premiär för bröllopsmässa på restaurang Kungsådran på Laxön i Älvkarleby. Underbara  bröllopskläder visades på catwalken och ett tjugotal företag med kärlek som affärsidé presenterade sina produkter. Man kunde hitta smyckesdesigner, fotografer, nagelskulptörer, brudbuketter, bröllopsmagasin och mycket annat.
              
Besökarna kunde också gå in i Stora Hallen, en underbar festlokal i en mer än hundra år gammal byggnad, alldeles vid Dalälvens strand. Byggnaden var rivningshotad i början av 1990-talet, men tack vare ett enastående stort arbete av Nils Steffner räddades den till eftervärlden. Steffner blev utsedd av Svenska Föreningen för Byggnadsvård att motta det årets utmärkelse för god byggnadsvård

               
Även kyrkbåten Nettingen fanns på plats att se. Många brudpar väljer att anlända till sin fest i Stora Hallen i lövad båt, som ros av sju par roddare.